Händer på Underground

Händer på Underground

Jazzklubben Underground

har huserat i källaren till Hotell Lundia sedan 2010. Varje torsdag har pianisten Mathias Landaeus bjudit in en spännande blandning av musiker.
För mer information se vår hemsida undergroundlund.se

INFÖR TORSDAGENS KONSERT MED BLOW UP QUARTET: En intervju med Fredrik Ljungkvist

IntervjuerPosted by Oskar 2014-03-14 20:55

Fredrik Ljungkvist är ingalunda ny på Undergrounds scen. Senast var han här i höstas och körde då ett helt improviserat pass tillsammans med sångerskan Sofia Jernberg. Han säger att han gillar den typen av maximal frihet, men lika mycket som han kan spräcka loss i helt okänd terräng, lika gärna underkastar han sig givna strukturer. Han är lite av en både-och saxofonist på det sättet. En dynamisk sökare, om man så vill.

- Jag trivs i det icke-bestämda, men också när man spelar solon på välkända melodier. Båda kan ge mig den där tillfredställelsen jag söker.


Gäller det förhållningssättet även när du skriver musik?
- Jag har jobbat mycket med komponerandet de senaste 15 åren. Jag har skrivit mycket musik, som inte har de vanliga formerna. Jag vill gärna använda strukturerna som en språngbräda in i något friare. Vill försöka hitta ett fritt förhållningssätt. Ja, det är nog så att balansen mellan fritt och icke fritt har gått igen i hela mitt musikaliska liv.

Hur blir det på torsdag nu då?
- Med Mathias blir det alltid kul. Vi möts på ett fritt plan men vi kan båda också gilla att köra standardlåtar och väldigt melodiska grejer. Vi är rätt trygga med att spela med varandra, inte så att vi spelat vansinnigt mycket, men med en jämn kontinuitet kan man säga. Vad vi skall spela har jag ingen aning om ännu.


Kvartetten med Johnny Åman, Mathias Landæus, Kresten Osgood och Fredrik Ljungkvist fick det coola namnet Blow Up Quartet när de premiärspelade på Underground för ett par år sedan.

- Vi har lirat ihop några gånger sen dess, fast med lite olika basister och trummisar. Bland annat gjorde vi Mathias examenskonsert på Rytmiska konservatoriet i Köpenhamn 2011.

Och nu på torsdag är det alltså dags för Underground igen, fast denna gång med Mattias Welin på bas, skall sägas.

Men du och Landæus träffades redan när ni båda gick på Skurups Folkhögskola på 1990-talet, eller hur?
- Ja, men jag tror faktiskt inte att vi spelade ens en ton ihop där. Det var senare som vi möttes musikaliskt. Antagligen var det på Glenn Miller Café, jag minns inte riktigt.

Du har liksom många andra jazzmusiker flera olika ensembler att spela med. Vad beror det på?
- Det har sin skäl och förklaringar. För det första är det ett sätt att överleva som musiker. För det andra måste man hitta en form som man trivs med, man behöver olika konstellationer som är kreativa och utvecklande, och där man inte behöver göra avkall på den man är.

För närvarande har Fredrik en handfull pågående bandkonstellationer. Men huvudspåret är nog ändå Atomic, den norsk-svenska gruppen som har spelat ihop sedan år 2000, och som utöver Fredrik består av Magnus Broo, Håvard Wiik, Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nilssen-Love. Deras tionde platta ”There´s a hole in the mountain” kom förra året och nominerades till en norsk Grammy.

Vid sidan av Atomic har Fredrik ett bandkoncept han kallar Yun Kan, och som är skalbart från en liten trio upp till en tentett. Yun Kan är mer periodvis aktivt, kanske främst för att det är ett tyngre skepp att styra för Fredrik själv.

Finns det skillnader rent konstnärligt mellan grupperna?
- Jag tycker det är svårt att beskriva min egen musik, men visst är det väl helt olika sound i banden. Till Yun Kan skriver jag allt själv, i Atomic finns det bidrag från alla i bandet. De säger att det är en mer jazzig touch över Atomic, att vi har ett mer dynamiskt uttryck. Framför allt är vi priviligierade för vi har ett väldigt stort arbetsfält, och vi har spelat i ett 20-tal länder. Mycket i USA och Japan. Nu skall vi snart till Brasilien.

Norge, Sverige, Danmark… var är den skandinaviska jazzen mest intressant just nu?
- Oj, det är svårt att ranka etta, tvåa, trea där. Det händer så otroligt mycket intressant på alla ställena. Jag har bra koll på Norge, lite mindre bra koll på Danmark. Finland ska man inte glömma, det är också intressant.

Är det kring vissa skolor det surrar mest?
- Trondheim har ju länge varit ett start fäste för improvisationsmusik. Alla huvudstäderna likaså. Och så finns Svalöv, Skurup och liknande ställen, som är bastioner för improvisationsmusik. Sen får man inte heller glömma Europa. Holland, Belgien och Polen, där händer mycket intressant. Och Berlin såklart - där kokar det ju!

Men du har alltid varit Stockholm trogen. Har du inte längtat efter att placera dig någon annanstans?
- Visst har det varit frestande i perioder av ens liv. Jag har ju varit i Chicago väldigt mycket, men det blir väl ändå inte som att bo där.

Fred Anderson, Ken Vandermark… du spelade med en del intressanta figurer i Chicago. Hur viktigt för ens utveckling är alla dessa musikaliska möten med legendarer och andra? Har du några såna viktiga möten, som betytt mycket för dig?
- Absolut. Nu när man börjar närma sig 45 så träffar man både yngre och äldre musiker och båda är viktiga för en. Av de som betytt mycket vill jag nog nämna Roland Keijser, som var viktig för mig i början. Han var så generös och lät mig hänga med på hans gig. Det är 20 år sedan nu...

Din pappa är saxofonist, men vad jag förstår hittade du själv intresset för saxofonen?
- Ja, jag hittade nog en sopransax där hemma och började testa med den. Så blev det mitt instrument. Nu har jag börjat spela klarinett också, fast långt senare. Ibland kan jag tycka att jag skulle ha börjat med klarinett före saxen, det hade gett en annan grund tror jag. Men saxen kom först. Svårt att minnas vilket år, jag tror jag var runt nio. Får väl fråga pappa om det.

Spelade du inte blockflöjt i skolan allra först?
- Nej det gjorde jag faktiskt inte. Min pappa var musiklärare, och det är möjligt att jag hamnade i en gräddfil där…

I nionde klass fick du chansen att spela med ett dansband. Vad har det betytt?
- På sätt och vis var det en skola, även om jag var lite tveksam först. Men jag fick spela kontinuerligt. Dansband handlar inte så mycket om uttryck, men mer om tempo, att folk kan dansa och det. Jag fick lära mig låtar och en repertoar, inget fel i det egentligen. Fast jag blev rastlös efter ett tag och ville improvisera…

Tur då att han också hade en jazzkvartett samtidigt där hemma i Lidköping. Tillsammans med bland andra Lidköpingskompisen och basisten Mathias Hjort, spelade de fusioninspirerad jazz. Och det spåret visade sig efter hand vara det rätta för denna musikaliska sökare.

Du är gift med sångerskan Lina Nyberg. Jag försökte komma på någon relevant fråga om det… men vad skulle det vara? Kanske denna: Vem har flest jazzutmärkelser av er båda?
- Haha, jag vet faktiskt inte. Det får du själv kolla upp!


/ Oskar Ponnert

INFÖR TORSDAGENS KONSERT: Lotte Anker svarar på frågor

IntervjuerPosted by Oskar 2014-03-03 14:02


Hur blev du improvisationsmusiker? Du började som klassisk pianist, men bytte till saxofon i tjugoårsåldern. Vad fick dig att ändra riktning med musiken?

- Jeg havde altid lyttet til rock og jazz, sidenløbende med klassisk musik, og havde været meget fascineret af det med improvisation, men kunne ikke rigtig selv finde ud af at åbne døren til den verden. Så jeg meldte mig til et jazzstævne, på tværfløjte - jeg spillede ikke saxofon på det tidspunkt - og det stævne åbnede vorkelige mange døre for mig, også med hensyn til improvisation. Og jeg havde en meget stærk følelse af at, det var det, jeg ville i musikken: altså være en skabende, improviserende musiker. Det var også her jeg lånte en saxofon- og fandt ud af at det ville jeg spille. Der var trods alt mere lyd i end en tværfløjte!
- Da jeg kom tilbage til København forsatte nogle af os fra stævnet med at mødes hver søndag aften med legendariske freeform saxofonisten John Tchicai. Og samtidig begyndte jeg at tage saxofontimer, og spillede og prøvede ting af med alle mulige. Jeg var meget betaget af fx John Coltrane og Wayne Shorter, men lyttede også meget til den mere nyskabende jazz fra Skandinavien.

Du reser runt mycket i världen och spelar. Är freejazz-publiken annorlunda i t ex Tel Aviv, Lissabon eller New York, jämfört med i Oslo och Köpenhamn?

- Publikum i Skandinavien er fint, men kan nogle gange være lidt mere tilbageholdende og reserverede i forhold til at vise deres reaktioner på musikken. Publikum i særlig Syd- og Øst-Europa oplever jeg som mere umiddelbare og spontane. Og det samme i USA. Jeg kan rigtig godt lide at spille i USA; publikum der har ofte også en stor og engageret viden om jazz, freejazz eller fri improvisation- og kommer ofte op for at snakke efter koncerten. Men selvom Skandinavisk publikum kan virke lidt mere reserverede, betyder det ikke nødvendigvis, de ikke kan lide eller forholde sig til musikken. Det er vel en del af Skandinavisk tilbageholdenhed, og det er helt OK. Især når man ved det som Skandinav.

Vad vill du att publiken skall känna för din musik?

- Jeg vil ikke have publikum skal føle eller opleve noget bestemt, jeg har ikke nogen strategi eller agenda, og vil ikke pådutte publikum bestemte følelser. Men jeg er glad hvis musikken formår at åbne op til nogle nye mentale, lydlige rum, som - hvis det lykkes - faktisk kan indeholde glimt af noget erkendelsesmæssigt. Det kan være på et følelsesmæssigt, intuitivt- eller intellektuelt plan. Sådan har jeg det også selv, når jeg er publikum.
- Publikum er jo også meget forskellige: nogle ser billeder, nogle synes bare energien er fed, nogle bliver ramt af nærværet og den skabende proces man kan følge i fx improvisation. Nogle kan synes det er enormt sært, men kan måske alligevel virkeligt godt lide det.

Jag antar att musik är en stor del av ditt liv. Finns det något du gör som ligger väldigt långt ifrån musiken? Något udda intresse?

- Musik fylder hele mit liv: udover at spille koncerter, komponerer jeg også og underviser. Jeg interesserer mig for kunst generelt, især litteratur og billedkunst. Jeg dyrker yoga- og er vinterbader… Men de aktiviteter ligger jo sådan set ikke så langt fra musik. Generelt interesserer jeg mig for den skabende proces og hvordan ting tager form.

När du komponerar musik, vad inspirerar dig mest i det arbetet?

- Jeg har som regel som udgangspunkt nogle ideer, tanker eller glimt at noget lydligt, jeg gerne vil udtrykke. Inspirationen hertil kan komme fra mange forskellige steder: det kan være fra anden musik eller lyd, det kan være fra noget jeg selv eller nogle af mine medmusikere har spillet eller improviseret, det kan være fra tanker og oplevelser forbundet med andre kunstneriske udtryksformer, eller i naturen. Men meget inspiration kommer i processen: det vil sige i arbejdet med materialet. Og materialet for en komponist er lyd, toner, rytmer, musikalsk struktur og form. I selve arbejdsprocessen opstår der som regel en masse nye ideer, tanker og muligheder. Selvom man har nogle udgangspunkter og grundlæggende ideer, bevæger man sig ud i et ukendt terræn, der må udforskes på en nysgerrig og åben måde. Nogle gange bliver det hele vendt på hovedet og nogle gange må man ændre eller droppe sit grundlæggende udgangspunkt. Det er en del af den proces.

Vad förväntar du dig av spelningen på torsdag?

- Først og fremmest glæder jeg mig til at spille. Jeg har spillet jævnligt med Raymond Strid men aldrig tidligere med Mathias Landæus. Det er altid spændende at spille i en ny konstellation for første gang. Der er for eksempel ofte en stor friskhed og speciel åben lydhørhed, når det er en ny konstellation. Og så glæder jeg mig til at spille i Lund, som jeg tror, det er mere end 10 år siden, jeg sidst spillede i.

/ Oskar Ponnert ställde frågorna



INFÖR TORSDAGENS KONSERT: Samtal med Krister Jonsson - en gitarrist i världsklass

IntervjuerPosted by Pernilla 2014-02-25 08:44

En sliten metafor ligger löjligt nära till hands när man skall beskriva hur mycket Krister Jonsson har på gång. Han är en av landets flitigaste jazzgitarrister, som nyligen, för tillfället och framöver är ute och spelar med Almaz Yebio, Viktoria Tolstoy, Marilyn Mazur & Josefin Cronholm… m.fl. Nyligen släpptes också Truckload, andra plattan med återuppväckta Krister Jonsson Deluxe, denna gång bestående av Dan Berglund, Peter Danemo och cellisten Svante Henryson.

Underground på torsdag… Du är den enda gitarristen i vårens program. Hur känns det?

- Va? Oj!

Du får kanske börja med att visa upp ditt instrument...

- Ja, och hålla ett föredrag med relevanta historiska fakta, haha!

Vad kommer ni att hitta på då?

- Jag kan säga två saker om det: 1. Jag vet inte. 2. Det kommer att bli jättekul! Det kan ju verka lämpligt att säga det här… men det är alltid väldigt kul att spela med Mathias.

De andra två, Johnny Åman och Rasmus Kihlberg har du också spelat med tidigare, men kanske inte i denna konstellation?

- Nä, exakt denna kombination är helt oprövad. Johnny är ju en basist av rang. Rasmus har jag spelat mycket med, inte minst i Viktoria Tolstoys band. Han är trygg, och då menar jag inte trygg som tråkig, utan trygg i ordets mest positiva betydelse!

Du lärde känna Mathias i New York. Berätta.

- Vi kände till varandra innan, men det var där vi började ses. Jag bodde där 1,5 år 1993-95. Det uppstod lite av ett svensk-danskt musikergäng där. På sätt och vis var det Mathias förtjänst att jag kom dit, för jag ringde honom och kollade om det fanns en chans att söka till hans skola. Och det fanns det! Det var ett fint gammalt college – Mannes – med en jazzskola i källaren. Det var en bra tid i mångt och mycket. Framför allt för att man kunde gå ner på stan och spela och möta en publik.

Gitarr alltså, är inte det i hög utsträckning en materialsport?

- Tricket är att få det att inte låta så!

Jag tänker på gitarrsamlare, och att det måste vara ett av få instrument där gemene man känner till olika gitarrmärken och deras inbördes status. En tenorsax är en tenorsax, men elgitarren är inte bara ett instrument utan också en accessoar som följer trenderna, och byter skepnad och material med epok och genre. Hur förhåller du dig till det, som gitarrist?

- Visst är det så, kanske för att de bilder som spridits av gitarrister genom musikhistorien har varit så ikoniska. Man vet hur Hendrix ser ut med sin Strata. Och de flesta vet hur BB Kings gitarr ser ut. Visst märker man att det går trender i det där, att vissa gitarrer är mer inne än andra. På 1980-talet var det hockeyklubbor som gällde, sen kom grungen, där framförallt Kurt Cobains Fender Jaguar var stilbildande.

Bryr du dig om detta?

- Den jag själv kör mest när det är jazz och liknande är samma gitarr som jag haft i 20 år. Jag skulle börja på folkhögskola och behövde en jazzgitarr. Då blev det en Gibson och den har jag haft sen dess. Sen är det ju så att om man skall spela traditionell jazz så vill man ha en stor kropp, en s.k. jazzburk. För att få ett rikt och varmt ljud, som är ofärgat utan att man blandar in pedaler. Så nog finns det ett ljudideal, men delvis är det kanske också en stilgrej.

Finns det gitarrmärken som skulle vara ”helt fel” att använda i jazzsammanhang?

- Jag skulle nog höja på ögonbrynen om någon kom in och började spela jazz på en hockeyklubba från glamrockstiden. Så jag är nog inte helt opåverkad själv.

Pedaler gillar du?

- Ja, det har jag hållit på med mycket för att bygga en stor klangvärld. Jag använder olika pedaler för att få bort attacken i gitarrljudet. En låtskrivare och producent sa till mig en gång: ”Det låter inte som gitarr när du spelar”. Det var fint sagt, tycker jag.

Vad tar du med för pedaler på torsdag då?

- Antagligen mer än jag behöver. För jag orkar inte stuva om, jag har ett litet bord med grejer. Men jag tror nog musiken kommer att bygga på ganska vanligt gitarrspelande.

Har du några gitarrhjältar idag?

- Ja du, just nu är jag kanske lite tråkigt i otakt med tiden, men jag skulle nog säga att jag den senaste tiden varit upptagen med Jimi Hendrix och Jim Hall. Hendrix för att man inte hör en gitarr, utan ett uttryck. Jim Hall för att han är så sparsmakad. Jag lyssnar gärna på gamla inspelningar med honom och Sonny Rollins eller Paul Desmond. Det är inga stora gester, men smakfullt och understödjande av harmoniken. Långa tider undviker jag dock att lyssna på gitarrister, för det gör det svårt och snävt att bibehålla en personlig stil då. För mig kan det vara mer givande att lyssna på Bill Evans, pianisten, som är en stor favorit. Det är viktigt att få näring från andra källor än det egna instrumentet.

I samma stund vi pratar Jim Hall kommer Krister på att han skall ut och spela med 50-årsjubilerande danska världsbassisten Bo Stief. Tillsammans med percussionisten Ayi Solomon har de en all-star trio, och Krister blir alldeles glad när han nämner det.

- Bo Stief är så ytterst vital! Tänk att efter ett helt liv fortfarande vara så sugen på musik. Det är otroligt inspirerande, tycker jag. Och jag måste också nämna att jag spelar med den rumänska sångerskan Maria Raducanu, hon är värd all uppmärksamhet. Och Linda Pettersson - också en fantastisk sångerska!

Krister har onekligen en gitarrist med många strängar i elden, eller vad det kan heta.

/Oskar Ponnert intervjuade





INFÖR TORSDAGENS KONSERT: Oskar Ponnert pratar med Daniel "Dana Brandmana" Boyacioglu

IntervjuerPosted by Pernilla 2014-02-17 10:47

Hej Daniel, vad kommer att hända på torsdag?

- Det får vi se på onsdag, när vi repar!

Nytt material lär vi få höra, och färgat av stundens ingivelser har det alla förutsättningar att bli. Daniel arbetar just nu med ett kommande hiphopalbum. Visserligen är det ännu på demostadiet, men han har ett helt gäng nya låtar med sig i bagaget, som han gärna vill prova.

- Sen skall vi göra plats för mycket improvisation också.


Daniel Boyacioglu och Mathias Landæus känner varandra sedan länge. Deras historia går tillbaka till 2002, och Queso Negro Allstars (senare Sonic Mechatronik Arkestra), som huserade på Mattis Cederbergs klubb Queso Negro på Fasching. Mathias spelade Rhodes och syntar och Daniel klev in som den unge rapparen och körde sina texter.

- Jag hade precis börjat som poet då. Jag jobbade på en Shell-mack, och Mattis bror brukade komma in och handla korv där. Det var så jag kom i kontakt med dem. Jag var en hiphopare som hamnade i ett jazzsammanhang. Det var helt knäppt i början, för jag förstod inte vad ett solo hade för funktion. Jag bara gick på feeling, och hoppade in mitt i när någon körde sin grej. Min enda relation till ett band dittills hade varit The Roots.

Men slängde de inte ut dig?

- Det var ingen som sa något!

Idag då, vad skulle du säga är den konstnärliga likheten mellan poesi och jazz? Friheten?

- Jag gillar inte det ordet, det är inte så… innehållsrikt. Frijazzen kan t ex många gånger vara mindre fri än andra former. Ett bättre ord är loose, som lös i formen. Att flera saker kan få hända inom en form.

Ni repar alltså en dag innan, räcker det?

- Inför ett framförande behöver vi egentligen inte ses så länge. Bara alla förberett sig på egen hand, och gjort sig vana inför uppgiften. Alla fyra kan bära föreställningen. Men det är en extra utmaning som poet. Musikerna pratar ju samma språk, men sen kommer jag med texten, som är ett helt annat språk. Jag är inte ett instrument.

Tar ni bara vid där ni slutade sist?

- Näe, jättemycket kan ju ha hänt konstnärligt och i våra liv mellan gångerna, så vi måste börja med att mötas på nytt.

Du vet att Mathias skaffat jazzskägg, va?

- Nej, eller jo, kanske… Vi sågs i vintras och käkade i Stockholm. Jag minns inte om han hade skägg då, men det kanske han hade. Jag minns bara att det var kallt som fan.

Daniel har vunnit priser som estradpoet, stått på Dramatens scen, turnérat med Riksteatern och uppträtt med Mando Diao med mera, med mera. En gemensam nämnare i hans breda konstnärliga verksamhet är onekligen scenen.

Vad betyder scenen för dig?

- Jag skulle vilja definiera scenen som mitt piano. Jag använder mig av scenen för att höra hur orden låter. Scenen är mitt instrument, det är där jag använder min musikalitet. Hade jag ingen scen skulle jag öva i vardagsrummet framför mina kompisar. Sen blir det med tiden en intuitiv process, även i skrivandet hör jag ju hur det låter. Jag är väldigt rytmkänslig. Rytmen är det som kan avgöra vilket ord jag använder. Scenen är också ett sätt att träffa sin publik, och inte minst så är det en viktig inkomstkälla.

Du är en rätt så fysisk poet, stämmer det?

- Mer fysisk person än fysisk poet, tror jag. Men det är omöjligt att låta bli att ta med det fysiska in i poesin. Jag har alltid hållit på med idrott, bland annat tränat brottning. Men jag var aldrig en sån som gick och drömde om OS och såna grejer. Jag gillade att träna, men jag var kanske inte brottare i själen, jag var nog mera en poet hela tiden. Alltså, jag var ingen estetunge - jag gick Natur och jag gillade idrott!

-

Sommaren 2011 genomförde Daniel ett väldigt fysiskt projekt. Han bestämde sig för att cykla från Stockholm till Gibraltar, för att testa hur det skulle inspirera och påverka hans poesi. På vägen skrev han dikter som han publicerade direkt i en blogg på nätet.

Vad var drivkraften i det där cykelprojektet?

- Jag har aldrig sett mig som en professorstyp, en som sitter inne och grubblar. Jag måste få undersöka på fältet. Cykelprojektet var en strävan att komma bort från det där sittandet i soffan. Jag ville helt enkelt resa mig från sittställningen.

Lyckades det?

- Ja, och det var skitskitbra för skrivandet! Tänk dig att bli helt utmattad efter åtta timmars cykling, att tvingas hitta ett hotellrum innan kvällen, tvätta rent sina cykelbyxor, äta, sova… och så nånstans däremellan vara tvungen att varje kväll leverera en dikt! Då måste man gå på sin intuition. Det är på liv och död, nästan.

Bloggformatet är ju väldigt direkt mot läsarna. Fick du något utbyte av dem?

- Mycket! Och uppmuntran. Jag insåg att poesi kan vara mycket annat än en tryckt bok. Den expertisen som det innebär att sitta i sex år och flytta kommatecken… alltså, bara poeter kan hålla på och undersöka skillnaden mellan två ord som vi gör, och den kompetensen har man till att skriva dikter. Förut fick man sen vänta på sin tur att bli publicerad. Men idag är det annorlunda. Idag finns det andra möjligheter att tillgängliggöra den kompetensen. Jag använder till exempel gärna Facebook och skriver skitambitiösa statusuppdateringar, texter som ger mig stor tillfredställelse att skriva.

Ville du inte göra en tryckt bok av bloggen?

- Tanken var det från början, men sedan upplevde jag det som ett fulländat projekt så som det var. Ändå tror jag att boken fortsatt kommer att ha en viktig roll. Jag tror inte att facebook tar död på den tryckta boken.

Vår vana att hela tiden formulerar oss i sms, på Twitter och Facebook, kommer det i framtiden att skapa bättre poeter?

- Nej, jag tror att den skara människor som är såhär onormalt intresserade av nyansskillnaderna mellan orden, som älskar språket, den skaran är relativt konstant. Tvärtom så tror jag att det skapar skitmycket slapphet. Man kan alltid skriva 3 sms till om det man ville säga inte gick fram i det första sms:et.

Du undervisar en del i poesi och skrivande. Varför?

- Jag anser att språket har en oerhört viktig funktion i samhället. Medborgarna måste äga sitt språk, och det finns stora faror med ett fattigt språk. Därför är det bra att träna sig i att skriva dikt.

Förra veckan gästades Underground av en stjärnsaxofonist, som också var narkossköterska. Denna veckan har vi alltså en av landets bästa poeter på plats. Och då visar det sig att hans identitet också är tudelad. Daniel Boyacioglu är sedan en kort tid tillbaka även utbildad brandman.

- Ja, jag har precis inlett min karriär, och det är skitkul! Innan jag började utbildningen så hade jag tappat intresset för poesin, men nu har jag fått en massa lust igen. Jag behövde känna ett oberoende, och ha en identitet till. Jag är mycket friare och gladare nu! Det är ett bra jobb, alltså! Det finns en direkthet i det. Du kan rädda någons liv!

Att bli brandman är en klassisk barndomsdröm, var det det för dig?

- Nej, jag kan inte komma ihåg att jag någon gång sagt att jag ville bli brandman. Det är senaste åren som det seglat upp, när jag funderat på vilket jobb jag skulle ha. Det skulle vara något som låg långt borta från poesin och som inte kunde störa mig som poet. Detta är perfekt, med skift – tänk att man kan vara ledig en hel måndag! Och jag får träna på jobbet, det ingår i arbetet att hålla sig i form!

Du kallas Dana Brandmana av din systerson. Det är ett grymt artistnamn ju! När ska du börja använda det?

- Haha, det får vi se! Han har också hittat på en sång: ”Dana Brandmana / från Lule in till stan”. Haha. Jag vet inte var han fått det där med Luleå ifrån… men han är rolig.





Intervju med Texas

IntervjuerPosted by mathias 2014-02-10 14:06
Oskar Ponnert ringer upp Per "Texas" Johansson

Nu på torsdag kommer multiblåsaren Per ”Texas” Johansson till Underground. Han har varit ganska sparsam med liveframträdanden de senaste åren, men verkar väldigt peppad när jag når honom på telefon.

Per, vad händer på torsdag?

- Det blir spännande! Mathias och jag har ju spelat mycket ihop tidigare, framför allt på Glenn Miller i Stockholm. Vi kanske skakar liv i lite gamla låtar. Det är så länge sedan nu, så det skall bli riktigt kul.

Hur minns du de där första åren runt millennieskiftet på Glenn Miller?

- Jag minns det som otroligt roligt. Öppet och opretentiöst, kanske inte helt nyktert. Nu måste man boka tid månader i förväg. Då gick man bara dit och spelade. Det var bara kul. Och det var ju Mathias som startade det där med sin trio.
Per ”Texas” Johansson satte spår i den svenska jazzen kanske främst under slutet av nittiotalet, då han var väldigt synlig och produktiv. Han gav ut flera hyllade plattor på EMI och förgyllde inspelningar med Robyn, Rebecka Törnqvist, Sophie Zelmani, Lina Nyberg, Bo Kaspers Orkester m fl. Sen försvann han lite grand från rampljuset. Till stor del var det självvalt, då han tog ett steg åt sidan och började läsa till sjuksköterska.

Utifrån, och kanske för oss som minns hans medryckande sax- och klarinettspel och hans vackra lite nordiskt klingande kompositioner, kan det verka som ett konstnärligt nederlag. Man vill ju gärna tro att jazzen är ett livslångt kall, att det är helt kompromisslöst och att den genialiske musikern inte har något annat val än att slava under sin talang. Jag söker därför någon förklaring, men Texas är ganska svävande, och hävdar nyktert att alla försök till förklaring bara är efterkonstruktioner.

-Jag blev väl trött på mig själv helt enkelt. Precis som alla som håller på så måste man till sist hitta balansen, när man plötsligt upptäcker att något man tyckt mycket om inte längre är så viktigt. Eller så var det bara att jag inte orkade jobba mig igenom en konstnärlig kris, jag vet inte.

Idag jobbar han som narkossköterska på Huddinge Sjukhus, och har musicerandet mer som en bisyssla. Men balansen tycks han ha hittat. Även om han valde att ta en annan väg, så har han aldrig slutat spela.

-Det var ju inte så att jag sålde grejerna. Och jag har komponerat hela tiden.

Vad upplevde du som största skillnaden, när du gick från att syssla med musik på heltid, till att ha det mer som en hobby?

-Det mest intressanta är kanske att lyssnandet kom tillbaka. Det var det roligaste, att man kunde gå på konserter och inte måste relatera hela tiden.

Kände du någon bitterhet över att det inte gick att livnära sig som musiker?

-Nej, det vara bara krasst: vad vill jag göra för att försörja mig?

Behövde du förklara dig på något sätt?

-Haha nä, det vore ju kul om nån brydde sig… Nä. Det var mest morsan som undrade: Är det nåt fel, eller? Haha.

Så vad är det bästa med narkosyrket egentligen?

-Det är ett ganska dolt yrke. Ingen kommer i håg en liksom.

Det finns kanske några beröringspunkter med hur man arbetar som musiker, i ett tajt team och så…?

-Kanske, och man jobbar med knark också! Nä, skämt åsido så finns det säkert vissa likheter. Det är mycket dötid, då det är väldigt lugnt, men sen blir det intensivt och det är spännande! Det är ungefär som Charlie Watts sa: 5% work and 95% hanging around.

På senaste tiden har Per fått lite musikalisk nytändning, och till och med tagit tjänstledigt för att hinna med musiken.

-Jag har spelat in med bl a Mats Äleklint. Det kommer en platta snart och likaså gör jag en platta med Cecilia Persson. Sen blir den en grej med pianisten Klas Nevrin också, i en trio med Ricard Österstam på trummor. Så visst känns det som en nytändning! Fast det får jag kanske äta upp att jag sa, haha. Om du ringer imorgon så är det kanske annorlunda…

Så var det ju det där med hans namn. Först fick han smeknamnet Texas för att kunna hållas isär från en annan välkänd saxofonist med samma namn i passet, Per ”Ruskträsk” Johansson. På senare tid har det dykt upp en Per ”Texas” Johansson till, en fotbollsspelare från Halmstad, som bloggar och lägger original-Texas i mediaskugga.

-Han tog mitt namn! Jag tror han spelade klarinett en liten tid och då började kompisarna kalla honom Texas efter mig. Men han gillar visst inte min musik.

Men namnförväxlingarna stannar inte där. Den som googlar finner också uppgifter om att Per ”Texas” Johansson gjort omslagsillustrationer till flera skivomslag i en genre hyfsat långt bort från jazzen - death metal. Jag misstänker att något inte står rätt till, men måste ändå nämna detta för att reda ut frågan. Texas bara garvar i luren.

-Så spännande! Man vill ju inte vara den som dementerar såna intressanta uppgifter. Haha. Vad skall jag säga? Ingen kommentar!

Synd, det hade varit intressant att höra dig utveckla vad som får en jazzmusiker att extraknäcka som illustratör av dödsmetall…

-Håller med, trist att det eventuellt inte är sant då. Haha.

Vad plockar du med dig för instrument till Lund på torsdag?

-Tenorsax, klarinett och basklarinett. Och kanske mitt nya engelska horn – om jag vågar. Det är ett lite lynnigt instrument som skiljer sig mycket från de andra träblåsinstrumenten. Jag har inte haft det så länge heller… vi får se.