Händer på Underground

Händer på Underground

Jazzklubben Underground

har huserat i källaren till Hotell Lundia sedan 2010. Varje torsdag har pianisten Mathias Landaeus bjudit in en spännande blandning av musiker.
För mer information se vår hemsida undergroundlund.se

INFÖR TORSDAGENS KONSERT: Oskar Ponnert pratar med Daniel "Dana Brandmana" Boyacioglu

IntervjuerPosted by Pernilla 2014-02-17 10:47

Hej Daniel, vad kommer att hända på torsdag?

- Det får vi se på onsdag, när vi repar!

Nytt material lär vi få höra, och färgat av stundens ingivelser har det alla förutsättningar att bli. Daniel arbetar just nu med ett kommande hiphopalbum. Visserligen är det ännu på demostadiet, men han har ett helt gäng nya låtar med sig i bagaget, som han gärna vill prova.

- Sen skall vi göra plats för mycket improvisation också.


Daniel Boyacioglu och Mathias Landæus känner varandra sedan länge. Deras historia går tillbaka till 2002, och Queso Negro Allstars (senare Sonic Mechatronik Arkestra), som huserade på Mattis Cederbergs klubb Queso Negro på Fasching. Mathias spelade Rhodes och syntar och Daniel klev in som den unge rapparen och körde sina texter.

- Jag hade precis börjat som poet då. Jag jobbade på en Shell-mack, och Mattis bror brukade komma in och handla korv där. Det var så jag kom i kontakt med dem. Jag var en hiphopare som hamnade i ett jazzsammanhang. Det var helt knäppt i början, för jag förstod inte vad ett solo hade för funktion. Jag bara gick på feeling, och hoppade in mitt i när någon körde sin grej. Min enda relation till ett band dittills hade varit The Roots.

Men slängde de inte ut dig?

- Det var ingen som sa något!

Idag då, vad skulle du säga är den konstnärliga likheten mellan poesi och jazz? Friheten?

- Jag gillar inte det ordet, det är inte så… innehållsrikt. Frijazzen kan t ex många gånger vara mindre fri än andra former. Ett bättre ord är loose, som lös i formen. Att flera saker kan få hända inom en form.

Ni repar alltså en dag innan, räcker det?

- Inför ett framförande behöver vi egentligen inte ses så länge. Bara alla förberett sig på egen hand, och gjort sig vana inför uppgiften. Alla fyra kan bära föreställningen. Men det är en extra utmaning som poet. Musikerna pratar ju samma språk, men sen kommer jag med texten, som är ett helt annat språk. Jag är inte ett instrument.

Tar ni bara vid där ni slutade sist?

- Näe, jättemycket kan ju ha hänt konstnärligt och i våra liv mellan gångerna, så vi måste börja med att mötas på nytt.

Du vet att Mathias skaffat jazzskägg, va?

- Nej, eller jo, kanske… Vi sågs i vintras och käkade i Stockholm. Jag minns inte om han hade skägg då, men det kanske han hade. Jag minns bara att det var kallt som fan.

Daniel har vunnit priser som estradpoet, stått på Dramatens scen, turnérat med Riksteatern och uppträtt med Mando Diao med mera, med mera. En gemensam nämnare i hans breda konstnärliga verksamhet är onekligen scenen.

Vad betyder scenen för dig?

- Jag skulle vilja definiera scenen som mitt piano. Jag använder mig av scenen för att höra hur orden låter. Scenen är mitt instrument, det är där jag använder min musikalitet. Hade jag ingen scen skulle jag öva i vardagsrummet framför mina kompisar. Sen blir det med tiden en intuitiv process, även i skrivandet hör jag ju hur det låter. Jag är väldigt rytmkänslig. Rytmen är det som kan avgöra vilket ord jag använder. Scenen är också ett sätt att träffa sin publik, och inte minst så är det en viktig inkomstkälla.

Du är en rätt så fysisk poet, stämmer det?

- Mer fysisk person än fysisk poet, tror jag. Men det är omöjligt att låta bli att ta med det fysiska in i poesin. Jag har alltid hållit på med idrott, bland annat tränat brottning. Men jag var aldrig en sån som gick och drömde om OS och såna grejer. Jag gillade att träna, men jag var kanske inte brottare i själen, jag var nog mera en poet hela tiden. Alltså, jag var ingen estetunge - jag gick Natur och jag gillade idrott!

-

Sommaren 2011 genomförde Daniel ett väldigt fysiskt projekt. Han bestämde sig för att cykla från Stockholm till Gibraltar, för att testa hur det skulle inspirera och påverka hans poesi. På vägen skrev han dikter som han publicerade direkt i en blogg på nätet.

Vad var drivkraften i det där cykelprojektet?

- Jag har aldrig sett mig som en professorstyp, en som sitter inne och grubblar. Jag måste få undersöka på fältet. Cykelprojektet var en strävan att komma bort från det där sittandet i soffan. Jag ville helt enkelt resa mig från sittställningen.

Lyckades det?

- Ja, och det var skitskitbra för skrivandet! Tänk dig att bli helt utmattad efter åtta timmars cykling, att tvingas hitta ett hotellrum innan kvällen, tvätta rent sina cykelbyxor, äta, sova… och så nånstans däremellan vara tvungen att varje kväll leverera en dikt! Då måste man gå på sin intuition. Det är på liv och död, nästan.

Bloggformatet är ju väldigt direkt mot läsarna. Fick du något utbyte av dem?

- Mycket! Och uppmuntran. Jag insåg att poesi kan vara mycket annat än en tryckt bok. Den expertisen som det innebär att sitta i sex år och flytta kommatecken… alltså, bara poeter kan hålla på och undersöka skillnaden mellan två ord som vi gör, och den kompetensen har man till att skriva dikter. Förut fick man sen vänta på sin tur att bli publicerad. Men idag är det annorlunda. Idag finns det andra möjligheter att tillgängliggöra den kompetensen. Jag använder till exempel gärna Facebook och skriver skitambitiösa statusuppdateringar, texter som ger mig stor tillfredställelse att skriva.

Ville du inte göra en tryckt bok av bloggen?

- Tanken var det från början, men sedan upplevde jag det som ett fulländat projekt så som det var. Ändå tror jag att boken fortsatt kommer att ha en viktig roll. Jag tror inte att facebook tar död på den tryckta boken.

Vår vana att hela tiden formulerar oss i sms, på Twitter och Facebook, kommer det i framtiden att skapa bättre poeter?

- Nej, jag tror att den skara människor som är såhär onormalt intresserade av nyansskillnaderna mellan orden, som älskar språket, den skaran är relativt konstant. Tvärtom så tror jag att det skapar skitmycket slapphet. Man kan alltid skriva 3 sms till om det man ville säga inte gick fram i det första sms:et.

Du undervisar en del i poesi och skrivande. Varför?

- Jag anser att språket har en oerhört viktig funktion i samhället. Medborgarna måste äga sitt språk, och det finns stora faror med ett fattigt språk. Därför är det bra att träna sig i att skriva dikt.

Förra veckan gästades Underground av en stjärnsaxofonist, som också var narkossköterska. Denna veckan har vi alltså en av landets bästa poeter på plats. Och då visar det sig att hans identitet också är tudelad. Daniel Boyacioglu är sedan en kort tid tillbaka även utbildad brandman.

- Ja, jag har precis inlett min karriär, och det är skitkul! Innan jag började utbildningen så hade jag tappat intresset för poesin, men nu har jag fått en massa lust igen. Jag behövde känna ett oberoende, och ha en identitet till. Jag är mycket friare och gladare nu! Det är ett bra jobb, alltså! Det finns en direkthet i det. Du kan rädda någons liv!

Att bli brandman är en klassisk barndomsdröm, var det det för dig?

- Nej, jag kan inte komma ihåg att jag någon gång sagt att jag ville bli brandman. Det är senaste åren som det seglat upp, när jag funderat på vilket jobb jag skulle ha. Det skulle vara något som låg långt borta från poesin och som inte kunde störa mig som poet. Detta är perfekt, med skift – tänk att man kan vara ledig en hel måndag! Och jag får träna på jobbet, det ingår i arbetet att hålla sig i form!

Du kallas Dana Brandmana av din systerson. Det är ett grymt artistnamn ju! När ska du börja använda det?

- Haha, det får vi se! Han har också hittat på en sång: ”Dana Brandmana / från Lule in till stan”. Haha. Jag vet inte var han fått det där med Luleå ifrån… men han är rolig.