Händer på Underground

Händer på Underground

Jazzklubben Underground

har huserat i källaren till Hotell Lundia sedan 2010. Varje torsdag har pianisten Mathias Landaeus bjudit in en spännande blandning av musiker.
För mer information se vår hemsida undergroundlund.se

INFÖR TORSDAGENS KONSERT: Samtal med Krister Jonsson - en gitarrist i världsklass

IntervjuerPosted by Pernilla 2014-02-25 08:44

En sliten metafor ligger löjligt nära till hands när man skall beskriva hur mycket Krister Jonsson har på gång. Han är en av landets flitigaste jazzgitarrister, som nyligen, för tillfället och framöver är ute och spelar med Almaz Yebio, Viktoria Tolstoy, Marilyn Mazur & Josefin Cronholm… m.fl. Nyligen släpptes också Truckload, andra plattan med återuppväckta Krister Jonsson Deluxe, denna gång bestående av Dan Berglund, Peter Danemo och cellisten Svante Henryson.

Underground på torsdag… Du är den enda gitarristen i vårens program. Hur känns det?

- Va? Oj!

Du får kanske börja med att visa upp ditt instrument...

- Ja, och hålla ett föredrag med relevanta historiska fakta, haha!

Vad kommer ni att hitta på då?

- Jag kan säga två saker om det: 1. Jag vet inte. 2. Det kommer att bli jättekul! Det kan ju verka lämpligt att säga det här… men det är alltid väldigt kul att spela med Mathias.

De andra två, Johnny Åman och Rasmus Kihlberg har du också spelat med tidigare, men kanske inte i denna konstellation?

- Nä, exakt denna kombination är helt oprövad. Johnny är ju en basist av rang. Rasmus har jag spelat mycket med, inte minst i Viktoria Tolstoys band. Han är trygg, och då menar jag inte trygg som tråkig, utan trygg i ordets mest positiva betydelse!

Du lärde känna Mathias i New York. Berätta.

- Vi kände till varandra innan, men det var där vi började ses. Jag bodde där 1,5 år 1993-95. Det uppstod lite av ett svensk-danskt musikergäng där. På sätt och vis var det Mathias förtjänst att jag kom dit, för jag ringde honom och kollade om det fanns en chans att söka till hans skola. Och det fanns det! Det var ett fint gammalt college – Mannes – med en jazzskola i källaren. Det var en bra tid i mångt och mycket. Framför allt för att man kunde gå ner på stan och spela och möta en publik.

Gitarr alltså, är inte det i hög utsträckning en materialsport?

- Tricket är att få det att inte låta så!

Jag tänker på gitarrsamlare, och att det måste vara ett av få instrument där gemene man känner till olika gitarrmärken och deras inbördes status. En tenorsax är en tenorsax, men elgitarren är inte bara ett instrument utan också en accessoar som följer trenderna, och byter skepnad och material med epok och genre. Hur förhåller du dig till det, som gitarrist?

- Visst är det så, kanske för att de bilder som spridits av gitarrister genom musikhistorien har varit så ikoniska. Man vet hur Hendrix ser ut med sin Strata. Och de flesta vet hur BB Kings gitarr ser ut. Visst märker man att det går trender i det där, att vissa gitarrer är mer inne än andra. På 1980-talet var det hockeyklubbor som gällde, sen kom grungen, där framförallt Kurt Cobains Fender Jaguar var stilbildande.

Bryr du dig om detta?

- Den jag själv kör mest när det är jazz och liknande är samma gitarr som jag haft i 20 år. Jag skulle börja på folkhögskola och behövde en jazzgitarr. Då blev det en Gibson och den har jag haft sen dess. Sen är det ju så att om man skall spela traditionell jazz så vill man ha en stor kropp, en s.k. jazzburk. För att få ett rikt och varmt ljud, som är ofärgat utan att man blandar in pedaler. Så nog finns det ett ljudideal, men delvis är det kanske också en stilgrej.

Finns det gitarrmärken som skulle vara ”helt fel” att använda i jazzsammanhang?

- Jag skulle nog höja på ögonbrynen om någon kom in och började spela jazz på en hockeyklubba från glamrockstiden. Så jag är nog inte helt opåverkad själv.

Pedaler gillar du?

- Ja, det har jag hållit på med mycket för att bygga en stor klangvärld. Jag använder olika pedaler för att få bort attacken i gitarrljudet. En låtskrivare och producent sa till mig en gång: ”Det låter inte som gitarr när du spelar”. Det var fint sagt, tycker jag.

Vad tar du med för pedaler på torsdag då?

- Antagligen mer än jag behöver. För jag orkar inte stuva om, jag har ett litet bord med grejer. Men jag tror nog musiken kommer att bygga på ganska vanligt gitarrspelande.

Har du några gitarrhjältar idag?

- Ja du, just nu är jag kanske lite tråkigt i otakt med tiden, men jag skulle nog säga att jag den senaste tiden varit upptagen med Jimi Hendrix och Jim Hall. Hendrix för att man inte hör en gitarr, utan ett uttryck. Jim Hall för att han är så sparsmakad. Jag lyssnar gärna på gamla inspelningar med honom och Sonny Rollins eller Paul Desmond. Det är inga stora gester, men smakfullt och understödjande av harmoniken. Långa tider undviker jag dock att lyssna på gitarrister, för det gör det svårt och snävt att bibehålla en personlig stil då. För mig kan det vara mer givande att lyssna på Bill Evans, pianisten, som är en stor favorit. Det är viktigt att få näring från andra källor än det egna instrumentet.

I samma stund vi pratar Jim Hall kommer Krister på att han skall ut och spela med 50-årsjubilerande danska världsbassisten Bo Stief. Tillsammans med percussionisten Ayi Solomon har de en all-star trio, och Krister blir alldeles glad när han nämner det.

- Bo Stief är så ytterst vital! Tänk att efter ett helt liv fortfarande vara så sugen på musik. Det är otroligt inspirerande, tycker jag. Och jag måste också nämna att jag spelar med den rumänska sångerskan Maria Raducanu, hon är värd all uppmärksamhet. Och Linda Pettersson - också en fantastisk sångerska!

Krister har onekligen en gitarrist med många strängar i elden, eller vad det kan heta.

/Oskar Ponnert intervjuade