Händer på Underground

Händer på Underground

Jazzklubben Underground

har huserat i källaren till Hotell Lundia sedan 2010. Varje torsdag har pianisten Mathias Landaeus bjudit in en spännande blandning av musiker.
För mer information se vår hemsida undergroundlund.se

INFÖR TORSDAGENS KONSERT MED BLOW UP QUARTET: En intervju med Fredrik Ljungkvist

IntervjuerPosted by Oskar 2014-03-14 20:55

Fredrik Ljungkvist är ingalunda ny på Undergrounds scen. Senast var han här i höstas och körde då ett helt improviserat pass tillsammans med sångerskan Sofia Jernberg. Han säger att han gillar den typen av maximal frihet, men lika mycket som han kan spräcka loss i helt okänd terräng, lika gärna underkastar han sig givna strukturer. Han är lite av en både-och saxofonist på det sättet. En dynamisk sökare, om man så vill.

- Jag trivs i det icke-bestämda, men också när man spelar solon på välkända melodier. Båda kan ge mig den där tillfredställelsen jag söker.


Gäller det förhållningssättet även när du skriver musik?
- Jag har jobbat mycket med komponerandet de senaste 15 åren. Jag har skrivit mycket musik, som inte har de vanliga formerna. Jag vill gärna använda strukturerna som en språngbräda in i något friare. Vill försöka hitta ett fritt förhållningssätt. Ja, det är nog så att balansen mellan fritt och icke fritt har gått igen i hela mitt musikaliska liv.

Hur blir det på torsdag nu då?
- Med Mathias blir det alltid kul. Vi möts på ett fritt plan men vi kan båda också gilla att köra standardlåtar och väldigt melodiska grejer. Vi är rätt trygga med att spela med varandra, inte så att vi spelat vansinnigt mycket, men med en jämn kontinuitet kan man säga. Vad vi skall spela har jag ingen aning om ännu.


Kvartetten med Johnny Åman, Mathias Landæus, Kresten Osgood och Fredrik Ljungkvist fick det coola namnet Blow Up Quartet när de premiärspelade på Underground för ett par år sedan.

- Vi har lirat ihop några gånger sen dess, fast med lite olika basister och trummisar. Bland annat gjorde vi Mathias examenskonsert på Rytmiska konservatoriet i Köpenhamn 2011.

Och nu på torsdag är det alltså dags för Underground igen, fast denna gång med Mattias Welin på bas, skall sägas.

Men du och Landæus träffades redan när ni båda gick på Skurups Folkhögskola på 1990-talet, eller hur?
- Ja, men jag tror faktiskt inte att vi spelade ens en ton ihop där. Det var senare som vi möttes musikaliskt. Antagligen var det på Glenn Miller Café, jag minns inte riktigt.

Du har liksom många andra jazzmusiker flera olika ensembler att spela med. Vad beror det på?
- Det har sin skäl och förklaringar. För det första är det ett sätt att överleva som musiker. För det andra måste man hitta en form som man trivs med, man behöver olika konstellationer som är kreativa och utvecklande, och där man inte behöver göra avkall på den man är.

För närvarande har Fredrik en handfull pågående bandkonstellationer. Men huvudspåret är nog ändå Atomic, den norsk-svenska gruppen som har spelat ihop sedan år 2000, och som utöver Fredrik består av Magnus Broo, Håvard Wiik, Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nilssen-Love. Deras tionde platta ”There´s a hole in the mountain” kom förra året och nominerades till en norsk Grammy.

Vid sidan av Atomic har Fredrik ett bandkoncept han kallar Yun Kan, och som är skalbart från en liten trio upp till en tentett. Yun Kan är mer periodvis aktivt, kanske främst för att det är ett tyngre skepp att styra för Fredrik själv.

Finns det skillnader rent konstnärligt mellan grupperna?
- Jag tycker det är svårt att beskriva min egen musik, men visst är det väl helt olika sound i banden. Till Yun Kan skriver jag allt själv, i Atomic finns det bidrag från alla i bandet. De säger att det är en mer jazzig touch över Atomic, att vi har ett mer dynamiskt uttryck. Framför allt är vi priviligierade för vi har ett väldigt stort arbetsfält, och vi har spelat i ett 20-tal länder. Mycket i USA och Japan. Nu skall vi snart till Brasilien.

Norge, Sverige, Danmark… var är den skandinaviska jazzen mest intressant just nu?
- Oj, det är svårt att ranka etta, tvåa, trea där. Det händer så otroligt mycket intressant på alla ställena. Jag har bra koll på Norge, lite mindre bra koll på Danmark. Finland ska man inte glömma, det är också intressant.

Är det kring vissa skolor det surrar mest?
- Trondheim har ju länge varit ett start fäste för improvisationsmusik. Alla huvudstäderna likaså. Och så finns Svalöv, Skurup och liknande ställen, som är bastioner för improvisationsmusik. Sen får man inte heller glömma Europa. Holland, Belgien och Polen, där händer mycket intressant. Och Berlin såklart - där kokar det ju!

Men du har alltid varit Stockholm trogen. Har du inte längtat efter att placera dig någon annanstans?
- Visst har det varit frestande i perioder av ens liv. Jag har ju varit i Chicago väldigt mycket, men det blir väl ändå inte som att bo där.

Fred Anderson, Ken Vandermark… du spelade med en del intressanta figurer i Chicago. Hur viktigt för ens utveckling är alla dessa musikaliska möten med legendarer och andra? Har du några såna viktiga möten, som betytt mycket för dig?
- Absolut. Nu när man börjar närma sig 45 så träffar man både yngre och äldre musiker och båda är viktiga för en. Av de som betytt mycket vill jag nog nämna Roland Keijser, som var viktig för mig i början. Han var så generös och lät mig hänga med på hans gig. Det är 20 år sedan nu...

Din pappa är saxofonist, men vad jag förstår hittade du själv intresset för saxofonen?
- Ja, jag hittade nog en sopransax där hemma och började testa med den. Så blev det mitt instrument. Nu har jag börjat spela klarinett också, fast långt senare. Ibland kan jag tycka att jag skulle ha börjat med klarinett före saxen, det hade gett en annan grund tror jag. Men saxen kom först. Svårt att minnas vilket år, jag tror jag var runt nio. Får väl fråga pappa om det.

Spelade du inte blockflöjt i skolan allra först?
- Nej det gjorde jag faktiskt inte. Min pappa var musiklärare, och det är möjligt att jag hamnade i en gräddfil där…

I nionde klass fick du chansen att spela med ett dansband. Vad har det betytt?
- På sätt och vis var det en skola, även om jag var lite tveksam först. Men jag fick spela kontinuerligt. Dansband handlar inte så mycket om uttryck, men mer om tempo, att folk kan dansa och det. Jag fick lära mig låtar och en repertoar, inget fel i det egentligen. Fast jag blev rastlös efter ett tag och ville improvisera…

Tur då att han också hade en jazzkvartett samtidigt där hemma i Lidköping. Tillsammans med bland andra Lidköpingskompisen och basisten Mathias Hjort, spelade de fusioninspirerad jazz. Och det spåret visade sig efter hand vara det rätta för denna musikaliska sökare.

Du är gift med sångerskan Lina Nyberg. Jag försökte komma på någon relevant fråga om det… men vad skulle det vara? Kanske denna: Vem har flest jazzutmärkelser av er båda?
- Haha, jag vet faktiskt inte. Det får du själv kolla upp!


/ Oskar Ponnert